Jag försöker leva efter mina egna principer, vilket är svårare än en kan tro. Det är lättare att pusha atleter och ge dem mentala verktyg för att de ska kunna göra det där extra som krävs för att prestera optimalt. Men då det kommer till mig själv, har jag insett att jag ofta tar genvägar, runt de där 90-100 % som jag behöver pressa mig själv till för att bli en starkare idrottare för egen del.

Detta gäller särskilt löpning, det gör ont med tanke på intervaller. Jag undviker det till största möjliga mån. Don´t get me wrong; springa det gör jag flera gånger i veckan och distanspass har jag inga mentala hinder att genomföra. Jag pratar om de långa intervallerna; 4x8min, 5x6min, osv. De då en behöver pressa sig till tröskelfart men inte dra på sig mjölksyra. Å- vad jag tycker de är jobbiga, mentalt! Jag tror att jag inte orkar, eller framförallt, att jag inte är tillräckligt snabb. Enligt vem kan en undra? Ja, det är väl en själv som är den hårdaste domaren.

Förväntansoro; innebär att en person tänker på en framtida händelse på ett hotfullt sätt. Att se en händelse som ett hot, eller någonting väldigt obehagligt kan resultera i ett undvikande. Alla människor har upplevt någon typ av förväntansoro; att vi känner obehag inför en kommande situation (exempelvis inför en tävling, inför en konfrontation med en kollega). För det mesta känner vi den här oron eller för vissa kan det röra sig om ångest och vi lyckas bemöta situationen i alla fall. Vi vågar tävla fullt ut eller tar diskussionen med kollegan, om vi ska använda oss av exemplen ovan.

Vi människor har en tendens att måla upp bilder på en framtida händelse där vi fokuserar på negativa prediktioner (att jag inte kommer klara tävlingen eller att jag kommer göra bort mig i konflikten med kollegan exempelvis). Att hjärnan sedan använder sig av tidigare minnen då en upplevt obehag i en viss situation bidrar sedan till att personen i ännu högre utsträckning tror att den framtida situationen kommer vara obehaglig. Dessutom kan vi dra katastrofala slutsatser kring den händelse vi går och oroar oss för.

Hur kan en bryta förväntansoron? Det vill säga att vi inte går och oroar oss, stressar, känner obehag eller ångest inför en situation, alltför mycket ? För lite stresspåslag kan ju snarare öka vår prestation men mer om detta vid ett annat tillfälle. Jo, vi måste helt enkelt utsätta oss för det obehagliga. Visa våra tankar och hjärna att den inte har rätt, att det vi går och känner ångest över är någonting vi byggt upp själva och som inte är verklighet.

Så med det sagt och om jag ska översätta det till mig själv. Det är dags att våga kliva över tröskeln. Har jag byggt upp en bild av mig själv som icke kapabel att pressa mig i löpning eller att jag är en mindre bra löpare? Eller har mitt huvud selektivt valt ut minnen där jag enbart har ont efter ett träningspass och att det är de associationer jag har till tröskelpass? Alla vi som tränat eller tävlat, oavsett nivå, vet att det gör ont ibland men det finns ofta en direkt belöning efterråt. Då menar jag inte belöningen i form av att kanske uppnå sitt mål där bra träning gett resultat. Jag menar den sköna känslan som infinner sig efter att vi har pressat oss själva och vågat tro på den egna kroppen. Det har jag kommit bort från och ska ha som utmaning under 2020, att bryta förväntningsoron jag har kring mina egna prestationer.

Gott nytt år och mot ett utmanande 2020!